Trollmamman

Var och handlade med några av barnen i stadens billighetsshoppingcenter. När vi var färdiga och gick mot bilen hörde jag bakom mig dottern hosta till riktigt rejält flera gånger, det som sjukvården kanske kallar "våt"  hosta eller slemhosta (bli inte äckelmagad - det hjälper inte, man vänjer sig med åren). När jag inte gav någon tydlig respons (dvs i form av bekymrad blick eller föräldrasuck) kom så frågan från dottern om jag inte hörde att hon hostade, och det rejält dessutom. Jovisst hade jag hört, men just den här gången hade jag aktat mig för att reagera, eftersom jag vet att hon ofta blir irriterad när hon ser att vi är bekymrade över hennes hosta. Hur man än gör blir det inte alltid rätt! Balansgång på slak lina - som förälder är det inte alltid lätt att veta hur man ska göra. Eller lite enklare - det kanske helt enkelt är så att i vissa situationer blir det fel hur man än gör?
Det kan också vara så att när vi blir bekymrade kan hon bli irriterad på oss som överbeskyddar. När vi inte visar att vi reagerar så har hon inte vår reaktion att agera mot, då står hon där med sin hosta. Och vem ska hon bli arg på då - sin egen hosta? Sjukvård som just nu inte lyssnar eller det så kallade ödet?