Jag har flyttat.....
http://trollmamman.wordpress.com/
Välkommen dit / Trollmamman
Sjuka barn (om än stora)
I helgen har dotter varit sjuk, hostat, skrällt och haft feber. Och jag kan inte hjälpa så mycket alls, mer än att finnas där i telefon typ 50 mil bort. När jag vill vara nära och krama och lindra och trösta. Hon är väl omhändertagen, sjukvården mötte hennes behov idag, där är det gott. Det är bara den här välbekanta, även om det var ett tag sedan nu, känslan av oro i kroppen - mitt barn har det jobbigt och jag kan inte bara blåsa bort det onda.
Samtidigt som det som skulle kunna vara ett nederlag - att ta till mer medicinering och behandling igen, nästan blir en befrielse. Det finns något som kan lindra, göra det hela bättre. Allting är relativt. På något sätt är det ändå hemtamt och på något sätt normalt. Så gamle Herkules får göra lite nytta igen.
Ja, så ser vår trogne följeslagare ut - enligt syskonen benämnd elknarken. Men ljudet är ändå rogivande - på sitt sätt. Det ger lindring.
Att lära av mästarklass
Journalisten frågar efter grunden till Eric Ericsons körfilosofi och den store mästaren svarar:
"Jag ser det som en väldigt kreativ samvaro. I det professionella fältet väljer jag naturligtvis ut de tiptopbästa sångarna som kan jobba ungefär som en orkester. Men min filosofi är samtidigt att inte ha någon annan värdering av amatörkörsångare. Jag menar att körsång finner sin uppgift och ger sin glädje även åt amatörer, bara man kommer ihåg att det ska vara en annan repertoar. Det är en repertoarfråga som skiljer dem åt." (Ur Göteborgsposten 081025, s 96 del 3)
Just denna lilla del av en mening - "bara man kommer ihåg att det ska vara en annan repertoar."
Här har vi återigen detta med lärande - Mästaren/läraren är den som har möjlighet att, utifrån sångarnas förmåga, välja rätt repertoar. Kommer ni ihåg Kirkegard, ni vet - att finna någon där den är? Det är där och just där som det finns en möjlighet till lärande. Eric Ericson, denne körgigant, han har kommit på det. Men hur är det med alla vanliga körledare runt om i vårt land? De som verkligen möter amatörer, vars främsta syfte är att hitta sångarglädje i sin körsång. Har de insett att det är en repertoarfråga som skiljer de professionella från oss glada amatörer? Tyvärr tror jag inte alltid det. Och om man utsätts för det som är alldeles för svårt - då riskerar man att tröttna, det bli i allafall ingen glädje i sången. Då blir det inget lärande i mästarklass!
Vatten
Bara väntade på att jag skulle komma tillbaka och njuta av dess styrka och fulländning.
Jag har nog alltid dragits till vatten. Född som jag är i närheten av Fyrisån. Och till Fyrisån har jag återvänt gång på gång genom livet...
Med rötter vid en liten å i Västerdalarna, Snöån.
Ett antal år tillbringade jag med utsikt över Kalvsjöns norra ände.
De senaste åren har havet i väster varit det vatten som dragit mig till sig. Med sin obändiga styrka, men också rogivande vila. Havet är så komplett. Annat vatten kan man tämja, styra. Men havet, det behåller alltid en del av övertaget som den naturkraft det är. Måtte jag aldrig tappa bort havet igen!
Medicin
Dags för höstens första antibiotikakur.
Denna "lilla" tablett (typ 10x20 mm) sväljer dotter 3 gånger per dygn (förutom hennes vanliga medicinintag). Jag är imponerad av hennes teknik. Delar av familjen borde vara fullständigt golvade av beundran med tanke på hur mycket de stönar över minsta lilla brustablett.
Nu hoppas vi bara att omgångens små bakterier flyr sin kos, åtminstone borde de bli lite rädda av storleken på motelden.
Kvinnliga behov
Jo, det kan jag berätta - de är inte alls bortglömda i sammanhanget. För oss kvinnor finns det åtminstone två olika "kisseflaskor" - båda formgivna av kvinnor (vad annars?).
Änglapottan, som också saluförs under benämningen Femia. Kan användas av den som är sängliggande.
Och så till Pipinette. För att kunna använda den behöver man kunna stå upp.
Pipinette har dessutom ansetts så funktionell och vacker att den bl a fått pris som typ utmärkt svensk form. Jag har sett att den sålts i fina butiker på fina gator och torg i typ Stockholm, så det är inte fy skam.
Så visst finns alternativ till kisseflaskor till kvinnor, men jag ska också i ärlighetens namn erkänna att jag inte så ofta mött dem i sjukvårdssammanhang. Det kanske är så att de måste införskaffas av kvinnor själva, kvinnor som vill klara sig så självständigt det är möjligt. För de är väl inte lika billiga heller som de landstingsbleka kisseflaskorna.
För övrigt finns det även ett travel kit till Pipinette. - bra kvinna reder sig!
Så toaletter i all ära. Visst vill vi kunna bibehålla vår integritet och möjlighet att sitta på toa. Men när det blir så bökigt att det förtar all ork och energi med ett omständigt toabesök, eller omöjliggör delaktighet i samhället pga bristande tillgänglighet - då finns det åtminstone vissa alternativ. Sån tur att det finns kloka kvinnor!
Om nu någon tycker att jag stulit deras bilder, så tycker jag att de istället kan vara nöjda att jag gör lite gratisreklam för deras produkter. Försäljningsställen och information går ytterligt att hitta på nätet om man söker på änlgapottan eller pipinette.
Mitt eget lärande som ett träd...
På hemvägen idag funderade jag runt mitt eget lärande. Är det bara en massa lösa trådar eller finns det ett sammanhang? Är jag på väg någonstans eller är det bara flyktiga spår åt olika håll? Jag börjar se mitt lärande som ett träd. Grunden/rötterna och stammen är dels min humanistiska livssyn, dels de arbetsterapeutiska referensramarna. Sedan har jag vävt på med grenar, ibland kan de nog upplevas som spretiga, men nu börjar jag se en struktur. Färgerna kan skifta, men rötterna är desamma.
Det handlar om att bygga breddkompetens, lärande på bredden, men också om spetskompetens, fördjupning. Så till trädet - det finns ett brett bladverk i mitten, men en och annan gren (otuktad?) spretar. Och vem vet, vartefter det breda bladverket växer, så kanske man inte upplever de spretiga grenarna så spretiga längre.
Ett träd fortsätter att växa, och ju större det är desto mer näring behöver det. Liknelsen med kunskap som en snöboll/klot går att använda här med. Ytan mot det okända ökar ju större grenverket är.
Söner
Rom
Tigerlilja - du vet väl vad man ska göra här?
Utsikt!
Just denna kopp cappucino dracks i en annan del av Italien, men det går säkert att hitta en annan lika utsökt i Rom!
Lev väl och njut - för oss med!
Anpassning, en möjlighet?
När man arbetar med att ge människor hjälp och stöd, men också när man arbetar med lärande handlar det många gånger om att två företeelser ska förenas.
Eleven/den som lär kontra det som ska läras
Brukaren/patienten kontra rullstolen
Det lilla barnet kontra olika förmågor
Barnkören kontra sångstycket
Patienten/brukaren kontra träningsprogrammet
Den rullstolsburne kontra bostaden
Pianoeleven kontra musikstycket
Listan kan göras mycket läääääängre...., men jag hoppas att ni fått en bild.
Vad gör man då när dessa företeelser/"motparter" inte innebär en perfekt matchning?
Det eleven förväntas lära är alldeles för svårt?
Patienten är kortväxt - de rullstolar som finns tillgängliga har extra sittdjup
Barnet har inte kommit så långt i sin utveckling än. Den förväntade förmågan kanske är att lära sig gå, men barnet kan inte stödja på benen än?
Sångstycket är komplicerat och tar mycket tid att lära in - barnkörlägret har ett visst antal timmar till sitt förfogande.
Patienten behöver öva upp rörligheten i handen - rehabiliteraren har ett nytt, fint träningsprogram för axlarna.
Dörröppningarna i lägenheten är för smala för att ta sig igenom med rullstol.
Musikstycket är ett enkelt klassiskt stycke, pianoeleven gillar jazzmusik och vill ha svåra utmaningar.
Små exempel - och kanske negativt färgade - jovisst, men en bild av tillvaron? Hur ska man få olika företeelser att passa ihop? När man sätter upp det så här så kanske det kan tyckas självklart? Å andra sidan kan man tycka att det är bra med utmaningar. Men hur mycket utmaningar klarar man innan man ger upp?
Det är här som Kirkegaard och Vygotsky kan bli användbara när det gäller lärande. Vad är rätt nivå? Vad är på gång? Var är elevens proximala utvecklingszon? När behöver målet vara uppnått, dvs hur mycket tid har vi på oss?
Vardagstillvaron
Lärande
Just nu är jag mitt i böckernas värld - det är hög tid att fokusera på höstens uppsats. Boktraven växer och jag blir mer och mer medveten om allt jag vill veta mer om. Så är jag lite disträ ibland så må ni ursäkta mig. Då kanske jag är mitt inne i en tanke om livsvärldens förutsättningar eller funderar runt rehabilitering kontra pedagogik.... Under sommaren har jag försökt hålla mig till en bok i taget lite diskret nedstoppad i någon badväska eller så, men nu får de bre ut sig lite här och var. Men det är så roligt när man läser och förstår mer och mer, eller egentligen börjar ana sammanhang och djup som hittintills varit fullständigt ointressanta och okända för mig. Jag kan inte säga att jag varken blir duktigare eller klokare på kuppen, det är inte det det handlar om, utan bara min egen nyfikenhet. Att försöka få svar på alla varför. Fast det som egentligen händer är ju att det ständigt bildas nya varför, det som tyckts självklart väcker nya tankar och fünderingar. Och så går processen vidare.
För att det ska bli någon form av uppsats under hösten måste jag snart begränsa och strukturera, så att det blir hanterbart. Men inte riktigt än, snart, mycket snart. Måste bara knyta ihop några lösa trådar i min hjärna först (och förhoppningsvis lyckas blunda för eventuellt nya trådar som dinglar här och var....)
Knän
Bara att ta nya tag. Ska försöka hitta tid hos någon som kan idrottsknän eller så, som kan ge råd, inte minst hur man håller igång under tiden och hur han kommer tillbaka. För att röra sig är hans livsnerv. Studsmattan ute kommer att känna sig så ensam och vilsen. Måhända jag får gå ut och studsa lite så att den får sällskap någon gång emellanåt?
Gräsligt
Men gräs är faktiskt bara gräs. Livet innehåller så mycket annat som kan vara viktigare, kom ihåg det!
Hosta?
Om några dagar (mindre än två, faktiskt) flyttar dotter. Långt bort, närmare bestämt drygt 50 mil. Och hostan har återkommit, inte mycket, men den hörs och den producerar... Känns inte bra. Trots hög dos inhalationskortison så blir det så här. Varför då? När hon var mindre letade man efter små envisa bakterier, idag avvaktar man och ser... Bakterier av ett mer irriterande slag hon härbergerade var staffar, men så småningom försvann de. Är de fortfarande borta eller har de återkommit? Är det de som gör att utandningsvärdena inte vill nå upp till bra nivåer? Eller finns det någon annan liten sötis där som bara ligger och väntar på att få köra igång? VIsst, vi kan inte göra så mycket mer än att vänta i nuläget, men det känns lite lurigt.
En amerikansk version av staphylcocus aureus, finns att köpa, men vem vill påminnas så tydligt om dess existens?
