Trollmamman

Detta är INTE min favoritplats i världen. Men jag är tvungen att besöka den ibland, för att köpa och hämta ut den medicin min dotter behöver för att må någorlunda hanterbart. Man vill ju tro att det är en serviceinrättning som tillkommit för att de kunder, som likt min dotter, är i behov av medicin ska kunna få tillgång till den på ett säkert och smidigt sätt. Eller är det så att apoteket finns till i första hand för att ett antal apotekstjänstemän ska ha en arbetsplats att gå till? Ibland undrar jag. Och det är en låååååång historia, som jag inte fördjupa mig i just idag.
MEN idag har jag haft ett bra apoteksbesök, förhoppningsvis det sista innan dotter flyttar ut. Rätt kvinna fanns på plats, idel samförstånd och serviceanda. Tillräckligt  med medicin med hem i grön plastpåse för att några veckor till förhoppningsvis ska flyta. Inga kommentarer om priser, mängder, doser, fullmakter och jag behöver inte känna att jag står med mössan i handen och tackar och bockar goa staten för att jag i djupaste nåd får hämta ut den medicin vi egentligen helst skulle slippa och åtminstone har betalat en del skatt för att delfinansiera.
Jag vet att jag delar denna känsla med andra, om än i olika varianter och omfattning. Det gör att det inte känns lika ensamt, men å andra sidan kan jag egentligen inte begripa varför just apoteket ska uppfattas som en sådan oroshärd och stressmoment, när det egentligen borde finnas mycket annat att oroa sig för när man lever sitt liv i närheten av en kronisk sjukdom....
Så idag är det faktiskt en bra dag på apoteksfronten.

Dotter håller på att flytta ut, om några veckor. Hon packar lite grann varje dag. idag packade hon sina mediciner, det blev väldigt tomt i skafferiet, en halv hyllmeter gapar öde. Det blir ju faktiskt en epok hemma som tar slut. Känns konstigt. Man vänjer sig ju vid det mesta, det blir liksom normal vardag. Nu ska vi vänja oss vid en annan tillvaro. Utan henne hemma, med allt vad det innebär. Finns en risk att jag kommer att vakna på nätterna av att hon INTE är hemma och hostar. Det är ju inte så att jag vill att hon ska hosta, men jag har på sätt och vis vant mig vid det. Eller snarare, vi brukar reagera när vi inte har hört det på ett tag. Å andra sidan, hostar hon mer eller annorlunda än normalt så reagerar vi ju på det också.
Hon kommer hem och hälsar på ibland. Gott!

När vi ändå är inne på den mer äckelmagade biten kan ni få dela en annan episod inom ämnet hosta! För många år sedan hade dottern provat en ny medicin, läkaren ville veta om det gjorde att slemmet blev mer lätthostat, dvs lättare att hosta upp. Hon frågade dottern om hon fick spotta mycket slem - Neej då, sa dottern, hon spottade minsann inte ut något slem och tittade stinnt på läkaren, som då valde att sätta ut medicinen igen, som verkningslös. Vi hann inte ut från sjukhuset så hörde vi hur hon hostade till rejält (ni som hört slitna rökare hosta kan kanske tänka er hur det lät...), att mycket slem lossnade var uppenbart, som hon vant svalde. Vi frågade direkt varför hon inte svarat läkaren att hon faktiskt får upp en hel del slem. Då tittar hon troskyldigt på oss och svarade att läkaren frågat om hon spottar ut något slem och det gör hon minsann aldrig. Jag kan ju bara tillägga att efter ett kompletterande telefonsamtal med sjukgymnast och läkare så sattes medicinen in igen. Och den läkaren lärde sig att man måste väga sina formuleringar och frågor till barn och tonåringar på guldvåg.
Vid ett mycket senare tillfälle frågade jag två vuxna mycket vana hostare hur jag som förälder skulle förhålla mig till att min dotter sväljer och inte spottar ut det som lossnar. De tittade leende på mig och konstaterade att det där att spotta ut är något som sjukgymnaster kommit på, men som inte är så förankrat i verkligheten. Då blev jag kanske något lugnare...

Bilden som återkommer här under heter hosta mix. Hosta har ju fler betydelser...

Var och handlade med några av barnen i stadens billighetsshoppingcenter. När vi var färdiga och gick mot bilen hörde jag bakom mig dottern hosta till riktigt rejält flera gånger, det som sjukvården kanske kallar "våt"  hosta eller slemhosta (bli inte äckelmagad - det hjälper inte, man vänjer sig med åren). När jag inte gav någon tydlig respons (dvs i form av bekymrad blick eller föräldrasuck) kom så frågan från dottern om jag inte hörde att hon hostade, och det rejält dessutom. Jovisst hade jag hört, men just den här gången hade jag aktat mig för att reagera, eftersom jag vet att hon ofta blir irriterad när hon ser att vi är bekymrade över hennes hosta. Hur man än gör blir det inte alltid rätt! Balansgång på slak lina - som förälder är det inte alltid lätt att veta hur man ska göra. Eller lite enklare - det kanske helt enkelt är så att i vissa situationer blir det fel hur man än gör?
Det kan också vara så att när vi blir bekymrade kan hon bli irriterad på oss som överbeskyddar. När vi inte visar att vi reagerar så har hon inte vår reaktion att agera mot, då står hon där med sin hosta. Och vem ska hon bli arg på då - sin egen hosta? Sjukvård som just nu inte lyssnar eller det så kallade ödet?

När ett barn hostar och hostar, timme efter timme, och man inte kan göra så värst mycket för att lindra. Då känner man sig så otillräcklig! Och nätterna blir så långa. När hon var mindre hade vi en del knep att ta till. Idag har vi ingenting! Och hur ska det bli när hon bor själv om bara några månader? När hostan dessutom leder till att hon får jobbigt att andas, som i natt, då känns det INTE bra. Det finns liksom inga plåster att erbjuda i det läget. Älskade unge - vad kan jag göra för att lindra?