Lärande
Just nu är jag mitt i böckernas värld - det är hög tid att fokusera på höstens uppsats. Boktraven växer och jag blir mer och mer medveten om allt jag vill veta mer om. Så är jag lite disträ ibland så må ni ursäkta mig. Då kanske jag är mitt inne i en tanke om livsvärldens förutsättningar eller funderar runt rehabilitering kontra pedagogik.... Under sommaren har jag försökt hålla mig till en bok i taget lite diskret nedstoppad i någon badväska eller så, men nu får de bre ut sig lite här och var. Men det är så roligt när man läser och förstår mer och mer, eller egentligen börjar ana sammanhang och djup som hittintills varit fullständigt ointressanta och okända för mig. Jag kan inte säga att jag varken blir duktigare eller klokare på kuppen, det är inte det det handlar om, utan bara min egen nyfikenhet. Att försöka få svar på alla varför. Fast det som egentligen händer är ju att det ständigt bildas nya varför, det som tyckts självklart väcker nya tankar och fünderingar. Och så går processen vidare.
För att det ska bli någon form av uppsats under hösten måste jag snart begränsa och strukturera, så att det blir hanterbart. Men inte riktigt än, snart, mycket snart. Måste bara knyta ihop några lösa trådar i min hjärna först (och förhoppningsvis lyckas blunda för eventuellt nya trådar som dinglar här och var....)
Knän
Bara att ta nya tag. Ska försöka hitta tid hos någon som kan idrottsknän eller så, som kan ge råd, inte minst hur man håller igång under tiden och hur han kommer tillbaka. För att röra sig är hans livsnerv. Studsmattan ute kommer att känna sig så ensam och vilsen. Måhända jag får gå ut och studsa lite så att den får sällskap någon gång emellanåt?
Gräsligt
Men gräs är faktiskt bara gräs. Livet innehåller så mycket annat som kan vara viktigare, kom ihåg det!
Hosta?
Om några dagar (mindre än två, faktiskt) flyttar dotter. Långt bort, närmare bestämt drygt 50 mil. Och hostan har återkommit, inte mycket, men den hörs och den producerar... Känns inte bra. Trots hög dos inhalationskortison så blir det så här. Varför då? När hon var mindre letade man efter små envisa bakterier, idag avvaktar man och ser... Bakterier av ett mer irriterande slag hon härbergerade var staffar, men så småningom försvann de. Är de fortfarande borta eller har de återkommit? Är det de som gör att utandningsvärdena inte vill nå upp till bra nivåer? Eller finns det någon annan liten sötis där som bara ligger och väntar på att få köra igång? VIsst, vi kan inte göra så mycket mer än att vänta i nuläget, men det känns lite lurigt.
En amerikansk version av staphylcocus aureus, finns att köpa, men vem vill påminnas så tydligt om dess existens?
Kalas
Och eftersom vi har två hostare i släkten älskar vi numera utomhusaktiviteter - då kan man våga träffas även en sådan här dag när stor flicka liten pojke hostar i kör.
Mera förutsättningar och möjligheter
Då finns det två sätt att se på det hela. Antingen lyssnar man på Kirkegaard (se förra inlägget) och försöker hitta var personen befinner sig, vad den kan och förstår. Så utgår man ifrån det. Då utnyttjar men det som på pedagogspråk kallas Vygotsky's proximala utvecklingszon. Det om att lärande sker i området av det vi kan som bäst - där vi är på gång - det vi nästan kan. ELLER så undervisar man - rakt ut - och om någon lär sig något på det är det väl trevligt, men det är liksom inte det som är själva syftet. Jag tror att engelskan skiljer på teach och learn, då blir det tydligare. I svenskan är det så lätt att missa den lilla distinktionen - lära ut och lära sig... Men ack så viktig, om man som jag vill gå i Kirkegaards och Vygotsky's spår. Smaka på denna lilla karamell, kan tyckas självklar, men hur ser de lärandesituationer ut som ni möter?
Förutsättningar och möjligheter...
Några rader från Sören Kirkegaard, en dansk filosof:
Till eftertanke
Om jag vill lyckas med att föra
en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv
när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte
att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå att detta
med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.
Tyvärr vet jag inte var orginalet är hämtat från, jag har kopierat från helt olika källor, med identisk version.
I boken Mellan makt och hjälp citerar författaren Grete Marie Skau Sören Kirkegaard enligt följande:
Skall man verkligen lyckas ta
en människa till en bestämd plats,
måste man först och främst söka upp
henne där hon är och börja där.
Detta är hemligheten i all hjälpkonst.
Den som inte lyckas med detta,
han bedrar sig själv, när han
tror sig om att kunna hjälpa andra.
Så vist och klokt han skrev, Sören Kirkegaard.
En av de grunder vi behöver vila på när vi är del i andras lärande eller som sagt, tror oss om att kunna hjälpa andra. Ytligt sett olika situationer - lärande och hjälpande. Men det finns också gemensamma förutsättningar.
Det här var bara början - fortsättning följer...
Inte min favoritplats i världen...
Detta är INTE min favoritplats i världen. Men jag är tvungen att besöka den ibland, för att köpa och hämta ut den medicin min dotter behöver för att må någorlunda hanterbart. Man vill ju tro att det är en serviceinrättning som tillkommit för att de kunder, som likt min dotter, är i behov av medicin ska kunna få tillgång till den på ett säkert och smidigt sätt. Eller är det så att apoteket finns till i första hand för att ett antal apotekstjänstemän ska ha en arbetsplats att gå till? Ibland undrar jag. Och det är en låååååång historia, som jag inte fördjupa mig i just idag.
MEN idag har jag haft ett bra apoteksbesök, förhoppningsvis det sista innan dotter flyttar ut. Rätt kvinna fanns på plats, idel samförstånd och serviceanda. Tillräckligt med medicin med hem i grön plastpåse för att några veckor till förhoppningsvis ska flyta. Inga kommentarer om priser, mängder, doser, fullmakter och jag behöver inte känna att jag står med mössan i handen och tackar och bockar goa staten för att jag i djupaste nåd får hämta ut den medicin vi egentligen helst skulle slippa och åtminstone har betalat en del skatt för att delfinansiera.
Jag vet att jag delar denna känsla med andra, om än i olika varianter och omfattning. Det gör att det inte känns lika ensamt, men å andra sidan kan jag egentligen inte begripa varför just apoteket ska uppfattas som en sådan oroshärd och stressmoment, när det egentligen borde finnas mycket annat att oroa sig för när man lever sitt liv i närheten av en kronisk sjukdom....
Så idag är det faktiskt en bra dag på apoteksfronten.
Kvinnor kan...
Det är min absoluta övertygelse att total jämställdhet uppnår vi först när vi inte måste könskvotera, mäta upp hälften till männen och hälften till kvinnorna. Utan när vi ser på vars och ens förmåga och kapacitet. Sedan kan ju könet i sig vara en resurs bland alla mina andra kvaliteter. Det är klart att på en arbetsplats där det bara finns kvinnor och män kan den sociala miljön bli annorlunda än om det bara är kvinnor. Å andra sidan, en kvinnoarbetsplats där man släpper in EN man kan bli fullständigt kaosartad (tuppen i hönsgården).
Men ändå, jag vill inte bli definierad utifrån att vara någons fru, dotter etc. Möjligen som en kompletterande upplysning, för det kan visst behövas. Liksom min man kan definieras utifrån att vara gift med mig.
Visst fanns det andra kvinnor i vår lilla stad också, som fotografen och hotellmadamen, men på något sätt låg liksom känslan kvar. Att man definieras utifrån männen i omgivningen...
VI har nog en bit kvar innan vi uppnår total jämställdhet utifrån min utopi. När vi kan se var och en som i första hand människa och varken måste bevaka könstillhörighet eller definiera kvinnor utifrån hur de förhåller sig till männen i omgivningen.
Men jag har lärt mig en bra bit till om den stad vi valt att bo i.
[Fredrika Bremer, en kvinna som kunde, om än inte i vår lilla stad]
Snart flygfärdig
Hon kommer hem och hälsar på ibland. Gott!
Syskonkärlek??
Vad har hänt??
Som man frågar får man svar...
Vid ett mycket senare tillfälle frågade jag två vuxna mycket vana hostare hur jag som förälder skulle förhålla mig till att min dotter sväljer och inte spottar ut det som lossnar. De tittade leende på mig och konstaterade att det där att spotta ut är något som sjukgymnaster kommit på, men som inte är så förankrat i verkligheten. Då blev jag kanske något lugnare...
Bilden som återkommer här under heter hosta mix. Hosta har ju fler betydelser...
Att uppmärksamma - eller inte?!
Det kan också vara så att när vi blir bekymrade kan hon bli irriterad på oss som överbeskyddar. När vi inte visar att vi reagerar så har hon inte vår reaktion att agera mot, då står hon där med sin hosta. Och vem ska hon bli arg på då - sin egen hosta? Sjukvård som just nu inte lyssnar eller det så kallade ödet?
Lördagsnöje
