Jag har flyttat.....
http://trollmamman.wordpress.com/
Välkommen dit / Trollmamman
Vatten
Bara väntade på att jag skulle komma tillbaka och njuta av dess styrka och fulländning.
Jag har nog alltid dragits till vatten. Född som jag är i närheten av Fyrisån. Och till Fyrisån har jag återvänt gång på gång genom livet...
Med rötter vid en liten å i Västerdalarna, Snöån.
Ett antal år tillbringade jag med utsikt över Kalvsjöns norra ände.
De senaste åren har havet i väster varit det vatten som dragit mig till sig. Med sin obändiga styrka, men också rogivande vila. Havet är så komplett. Annat vatten kan man tämja, styra. Men havet, det behåller alltid en del av övertaget som den naturkraft det är. Måtte jag aldrig tappa bort havet igen!
Kvinnliga behov
Jo, det kan jag berätta - de är inte alls bortglömda i sammanhanget. För oss kvinnor finns det åtminstone två olika "kisseflaskor" - båda formgivna av kvinnor (vad annars?).
Änglapottan, som också saluförs under benämningen Femia. Kan användas av den som är sängliggande.
Och så till Pipinette. För att kunna använda den behöver man kunna stå upp.
Pipinette har dessutom ansetts så funktionell och vacker att den bl a fått pris som typ utmärkt svensk form. Jag har sett att den sålts i fina butiker på fina gator och torg i typ Stockholm, så det är inte fy skam.
Så visst finns alternativ till kisseflaskor till kvinnor, men jag ska också i ärlighetens namn erkänna att jag inte så ofta mött dem i sjukvårdssammanhang. Det kanske är så att de måste införskaffas av kvinnor själva, kvinnor som vill klara sig så självständigt det är möjligt. För de är väl inte lika billiga heller som de landstingsbleka kisseflaskorna.
För övrigt finns det även ett travel kit till Pipinette. - bra kvinna reder sig!
Så toaletter i all ära. Visst vill vi kunna bibehålla vår integritet och möjlighet att sitta på toa. Men när det blir så bökigt att det förtar all ork och energi med ett omständigt toabesök, eller omöjliggör delaktighet i samhället pga bristande tillgänglighet - då finns det åtminstone vissa alternativ. Sån tur att det finns kloka kvinnor!
Om nu någon tycker att jag stulit deras bilder, så tycker jag att de istället kan vara nöjda att jag gör lite gratisreklam för deras produkter. Försäljningsställen och information går ytterligt att hitta på nätet om man söker på änlgapottan eller pipinette.
Vardagstillvaron
Knän
Bara att ta nya tag. Ska försöka hitta tid hos någon som kan idrottsknän eller så, som kan ge råd, inte minst hur man håller igång under tiden och hur han kommer tillbaka. För att röra sig är hans livsnerv. Studsmattan ute kommer att känna sig så ensam och vilsen. Måhända jag får gå ut och studsa lite så att den får sällskap någon gång emellanåt?
Gräsligt
Men gräs är faktiskt bara gräs. Livet innehåller så mycket annat som kan vara viktigare, kom ihåg det!
Hosta?
Om några dagar (mindre än två, faktiskt) flyttar dotter. Långt bort, närmare bestämt drygt 50 mil. Och hostan har återkommit, inte mycket, men den hörs och den producerar... Känns inte bra. Trots hög dos inhalationskortison så blir det så här. Varför då? När hon var mindre letade man efter små envisa bakterier, idag avvaktar man och ser... Bakterier av ett mer irriterande slag hon härbergerade var staffar, men så småningom försvann de. Är de fortfarande borta eller har de återkommit? Är det de som gör att utandningsvärdena inte vill nå upp till bra nivåer? Eller finns det någon annan liten sötis där som bara ligger och väntar på att få köra igång? VIsst, vi kan inte göra så mycket mer än att vänta i nuläget, men det känns lite lurigt.
En amerikansk version av staphylcocus aureus, finns att köpa, men vem vill påminnas så tydligt om dess existens?
Mera förutsättningar och möjligheter
Då finns det två sätt att se på det hela. Antingen lyssnar man på Kirkegaard (se förra inlägget) och försöker hitta var personen befinner sig, vad den kan och förstår. Så utgår man ifrån det. Då utnyttjar men det som på pedagogspråk kallas Vygotsky's proximala utvecklingszon. Det om att lärande sker i området av det vi kan som bäst - där vi är på gång - det vi nästan kan. ELLER så undervisar man - rakt ut - och om någon lär sig något på det är det väl trevligt, men det är liksom inte det som är själva syftet. Jag tror att engelskan skiljer på teach och learn, då blir det tydligare. I svenskan är det så lätt att missa den lilla distinktionen - lära ut och lära sig... Men ack så viktig, om man som jag vill gå i Kirkegaards och Vygotsky's spår. Smaka på denna lilla karamell, kan tyckas självklar, men hur ser de lärandesituationer ut som ni möter?
Kvinnor kan...
Det är min absoluta övertygelse att total jämställdhet uppnår vi först när vi inte måste könskvotera, mäta upp hälften till männen och hälften till kvinnorna. Utan när vi ser på vars och ens förmåga och kapacitet. Sedan kan ju könet i sig vara en resurs bland alla mina andra kvaliteter. Det är klart att på en arbetsplats där det bara finns kvinnor och män kan den sociala miljön bli annorlunda än om det bara är kvinnor. Å andra sidan, en kvinnoarbetsplats där man släpper in EN man kan bli fullständigt kaosartad (tuppen i hönsgården).
Men ändå, jag vill inte bli definierad utifrån att vara någons fru, dotter etc. Möjligen som en kompletterande upplysning, för det kan visst behövas. Liksom min man kan definieras utifrån att vara gift med mig.
Visst fanns det andra kvinnor i vår lilla stad också, som fotografen och hotellmadamen, men på något sätt låg liksom känslan kvar. Att man definieras utifrån männen i omgivningen...
VI har nog en bit kvar innan vi uppnår total jämställdhet utifrån min utopi. När vi kan se var och en som i första hand människa och varken måste bevaka könstillhörighet eller definiera kvinnor utifrån hur de förhåller sig till männen i omgivningen.
Men jag har lärt mig en bra bit till om den stad vi valt att bo i.
[Fredrika Bremer, en kvinna som kunde, om än inte i vår lilla stad]
Finns det åldersgräns för att få blogga?
Att just jag har en blogg var lite tungt för en del att bära. Mammor ska inte blogga, de ska göra andra saker, typ sticka och baka bullar. Och teknik är för nästa generation. Är det så? Finns det saker som man bara får göra i en viss ålder? Och vem bestämmer i så fall det? Nej, nu är det hög tid att vi bryter upp gamla invanda/förutbestämda mönster. Jag trodde att våra barn verkligen lärt sig att det inte alltid är som man förutsätter. Vissa är bra på att laga mat, andra är bra på att skruva och fixa. Och det är inte självklart att man kan säga vem som är bra på vad. På samma sätt borde det vara okej att göra saker man tycker är roligt/intressant utan att först fundera på om det är passande till ens ålder. Nå, detta får vi jobba vidare på. För jag tänker fortsätta att leta info på internet vid behov, uttrycka mina funderingar i en blogg, ha kontakt med gamla kompisar via mail, chatta med mina barn när vi är på olika ställen. Det är faktiskt helt okej!
Å andra sidan är det ju positivt att ungdomarna uttrycker sina åsikter, då går de ju att bemöta och förhålla sig till. Det som inte sägs öppet är svårare att hantera.
Men åter till kärnpunkten - hur viktigt det är att vi tillåter oss att vara den vi är och inte bara spelar någon roll som vi tror att vi förväntas vara. Och då måste vi också acceptera människors olikheter. Vi är inte färdigskapade i en fast form utan vi har alla fått en fri vilja och ett ansvar att ta hand om den som är "jag själv". Och då kan man inte alltid bestämma vad andra människor bör göra, tycka om, vara intresserade av. Istället kan man lägga den energin på att fundera på vad man själv vill, vilka egna resurser och styrkor man har.
Det här låter oerhört egocentriskt, men det ska inte uppfattas så utan det är först när man är trygg med sig själv som man kan vara en resurs för andra. En person som hela tiden håller på att kolla in vad som är okej och accepterat av andra är fullt upptagen med det. Så ibland kan det vara hög tid att vara hög tid att vara rädd om sig själv just för att man faktiskt ska kunna vara till stöd för andra.
Oj, så djupt detta blev. Det var inte riktigt meningen, men det kanske behövdes. Det är så mycket vi tar för givet, så mycket vi säger utan att tänka på varför...
Flocken är samlad!
Visst är det viktigt att hinna träffa var och en, att se individerna för sig som den enastående människor de är. Men det är gott att vi får de här gemensamma stunderna någon gång ibland. För de barn som fortfarande bor hemma är det också stimulerande att få ha sina stora syskon i närheten. Inte minst den yngste suger åt sig som en svamp när de stora killarna kommer igång. Dessutom får han en bra publik att testa nya uttryck och jargonger på, när bröderna ler och skrattar igenkännande.
Aldrig känner jag så oerhört rik som när jag ser, hör och njuter av våra barn. Inte så att jag vill äga dem, hålla fast dem, utan bara en stor förundran över att de finns och är så underbart goa. Ni vet - ett barn är inte någon man äger utan ett lån man har att förvalta. Fast egentligen är det svagare än så - det är några jag har den stora förmånen att få följa en bit på vägen i deras livsvandring.
Så nu ska jag fortsätta att njuta av att de finns hemomkring ett dygn i sommaren
Troll?
Så varför denna koppling till troll? Jo, det finns många skäl.
* Min mamma sa alltid att jag var en trollunge (men det är väl många av oss som hört).
* Jag föder trollungar. När andra mammor flätade håret på sina små flickor så blev de som små änglar. Mina flickor liknar mer de som i skogen bor, kanske ett skogsrå eller ja, en trollunge. Att de sedan tittar på folk med sina svarta ögon (någon har tillnamnet dubbelpipan) gör inte saken bättre. Men jag är oerhört stolt över mina trollungar, som idag är mer tonårstroll än ungar.
* Just ordning & reda är inte min starkaste sida, mer lite "good enough" eller "det blir "la" väl"... Och det är väl så mer hemma hos troll än hos änglar.
* Min frissa försöker förgäves skapa en ordningssam frisyr av mitt hår, men rufs är vad det blir, hur väl hon än vill. Och nu visar det sig att några av mina döttrar har hår och frisyr av samma sort. Stilren uppsättning till studenten blev helt enkelt inte rätt, rufs med rosor satt som pricken över i.
Det finns nog andra skäl till att jag känner mig besläktad med trollen i skogen, men det kanske jag återkommer till en annan gång, när jag är mer färdig med tanken.
Blogga?! Jag??!
Varför då då? Eller, med lån från en rumpnisse - Voffor gör di på dette viset?? Jo, för mig handlar det om att jag trivs med att skriva. Samtidigt är det en möjlighet att reflektera över livet och tillvaron, samtidigt som ingen behöver läsa/lyssna som inte själv har valt det.
