Trollmamman

På hemvägen idag funderade jag runt mitt eget lärande. Är det bara en massa lösa trådar eller finns det ett sammanhang? Är jag på väg någonstans eller är det bara flyktiga spår åt olika håll? Jag börjar se mitt lärande som ett träd. Grunden/rötterna och stammen är dels min humanistiska livssyn, dels de arbetsterapeutiska referensramarna. Sedan har jag vävt på med grenar, ibland kan de nog upplevas som spretiga, men nu börjar jag se en struktur. Färgerna kan skifta, men rötterna är desamma.
Det handlar om att bygga breddkompetens, lärande på bredden, men också om spetskompetens, fördjupning. Så till trädet - det finns ett brett bladverk i mitten, men en och annan gren (otuktad?) spretar. Och vem vet, vartefter det breda bladverket växer, så kanske man inte upplever de spretiga grenarna så spretiga längre.
Ett träd fortsätter att växa, och ju större det är desto mer näring behöver det. Liknelsen med kunskap som en snöboll/klot går att använda här med. Ytan mot det okända ökar ju större grenverket är.

När man arbetar med att ge människor hjälp och stöd, men också när man arbetar med lärande handlar det många gånger om att två företeelser ska förenas.
Eleven/den som lär kontra det som ska läras
Brukaren/patienten kontra rullstolen
Det lilla barnet kontra olika förmågor
Barnkören kontra sångstycket
Patienten/brukaren kontra träningsprogrammet
Den rullstolsburne kontra bostaden
Pianoeleven kontra musikstycket

Listan kan göras mycket läääääängre...., men jag hoppas att ni fått en bild.

Vad gör man då när dessa företeelser/"motparter" inte innebär en perfekt matchning?
Det eleven förväntas lära är alldeles för svårt?
Patienten är kortväxt - de rullstolar som finns tillgängliga har extra sittdjup
Barnet har inte kommit så långt i sin utveckling än. Den förväntade förmågan kanske är att lära sig gå, men barnet kan inte stödja på benen än?
Sångstycket är komplicerat och tar mycket tid att lära in - barnkörlägret har ett visst antal timmar till sitt förfogande.
Patienten behöver öva upp rörligheten i handen - rehabiliteraren har ett nytt, fint träningsprogram för axlarna.
Dörröppningarna i lägenheten är för smala för att ta sig igenom med rullstol.
Musikstycket är ett enkelt klassiskt stycke, pianoeleven gillar jazzmusik och vill ha svåra utmaningar.

Små exempel - och kanske negativt färgade - jovisst, men en bild av tillvaron? Hur ska man få olika företeelser att passa ihop? När man sätter upp det så här så kanske det kan tyckas självklart? Å andra sidan kan man tycka att det är bra med utmaningar. Men hur mycket utmaningar klarar man innan man ger upp?

Det är här som Kirkegaard och Vygotsky kan bli användbara när det gäller lärande. Vad är rätt nivå? Vad är på gång? Var är elevens proximala utvecklingszon? När behöver målet vara uppnått, dvs hur mycket tid har vi på oss?

    Just nu är jag mitt i böckernas värld - det är hög tid att fokusera på höstens uppsats. Boktraven växer och jag blir mer och mer medveten om allt jag vill veta mer om. Så är jag lite disträ ibland så må ni ursäkta mig. Då kanske jag är mitt inne i en tanke om livsvärldens förutsättningar eller funderar runt rehabilitering kontra pedagogik....  Under sommaren har jag försökt hålla mig till en bok i taget lite diskret nedstoppad i någon badväska eller så, men nu får de bre ut sig lite här och var. Men det är så roligt när man läser och förstår mer och mer, eller egentligen börjar ana sammanhang och djup som hittintills varit fullständigt ointressanta och okända för mig. Jag kan inte säga att jag varken blir duktigare eller klokare på kuppen, det är inte det det handlar om, utan bara min egen nyfikenhet. Att försöka få svar på alla varför. Fast det som egentligen händer är ju att det ständigt bildas nya varför, det som tyckts självklart väcker nya tankar och fünderingar. Och så går processen vidare.
För att det ska bli någon form av uppsats under hösten måste jag snart begränsa och strukturera, så att det blir hanterbart. Men inte riktigt än, snart, mycket snart. Måste bara knyta ihop några lösa trådar i min hjärna först (och förhoppningsvis lyckas blunda för eventuellt nya trådar som dinglar här och var....)

Några rader från Sören Kirkegaard, en dansk filosof:

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra
en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv
när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte
att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå att detta
med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

Tyvärr vet jag inte var orginalet är hämtat från, jag har kopierat från helt olika källor, med identisk version.

I boken Mellan makt och hjälp citerar författaren Grete Marie Skau Sören Kirkegaard enligt följande:

Skall man verkligen lyckas ta
en människa till en bestämd plats,
måste man först och främst söka upp
henne där hon är och börja där.
Detta är hemligheten i all hjälpkonst.
Den som inte lyckas med detta,
han bedrar sig själv, när han
tror sig om att kunna hjälpa andra.

Så vist och klokt han skrev, Sören Kirkegaard.
En av de grunder vi behöver vila på när vi är del i andras lärande eller som sagt, tror oss om att kunna hjälpa andra. Ytligt sett olika situationer - lärande och hjälpande. Men det finns också gemensamma förutsättningar.

Det här var bara början - fortsättning följer...