Hosta?
Om några dagar (mindre än två, faktiskt) flyttar dotter. Långt bort, närmare bestämt drygt 50 mil. Och hostan har återkommit, inte mycket, men den hörs och den producerar... Känns inte bra. Trots hög dos inhalationskortison så blir det så här. Varför då? När hon var mindre letade man efter små envisa bakterier, idag avvaktar man och ser... Bakterier av ett mer irriterande slag hon härbergerade var staffar, men så småningom försvann de. Är de fortfarande borta eller har de återkommit? Är det de som gör att utandningsvärdena inte vill nå upp till bra nivåer? Eller finns det någon annan liten sötis där som bara ligger och väntar på att få köra igång? VIsst, vi kan inte göra så mycket mer än att vänta i nuläget, men det känns lite lurigt.
En amerikansk version av staphylcocus aureus, finns att köpa, men vem vill påminnas så tydligt om dess existens?
Nej, men fy, vem vill ha en sån? Och det är klart att det är ängsligt och inte särskilt lätt att tänka att det fixar sig, för allt gör ju inte det alltid. Ängslan - tänker på er.
Bilen är packad, förutom mediciner och necessär som behövs lite till, så snart bär det av. Ut i stora världen. Men rethostan som stökat de senaste åren är borta, kvar är "bara" den hosta som behövs för att rensa...
Måste hon ha betapred också eller slammar det inte igen så mycket?
Jag tänker mycket på det där även om vår lille son har blivit bättre med åren. Men ändå - hade han inte legat mellan oss i sängen så hade han förmodligen inte levt idag. Hur tänker man när man måste släppa? Vi behöver ju inte det riktigt än...
Man har liksom inga val, det är bara att gilla läget. Det vi försökt göra är att ge henne redskapen själv att kunna hantera tillvaron. Människan är stark, seg och klarar mycket mer än man själv tror. Första gången vi skulle släppa skulle hon på lägerskola med en rätt flat lärare. Sköterskan på barnkliniken konstaterade när jag kved min nöd att behöver hon så får hon väl ringa efter taxi och åka in, så fanns ju de till hjälp, hon var ju klart närmare sjukhuset än när hon var hemma. Det behövdes i och för sig inte, men det var gott att veta och att hon både hörde min oro, men gav mig också möjligheten att släppa.
Men visst blundar jag med öronen emellanåt när jag hör att hon nu hostar mer än på länge... Strax ska hon stå på egna ben. Fast jag har påminnt henne att det inte är duktighetsmedalj som gäller nästa läkarbesök utan hon måste (för en gångs skull) faktiskt berätta hur hon mår.
Gilla läget. Det är jag inget vidare på. Måste öva ;)
Hur gick det?
Jag vill ha ett sånt gosedjur, tycker att det var sött :D
Det säljs i USA, vi får väl undersöka om de går att gå tag på... Kram
Tigerlilja - än så länge har vi koll på läget. Det är fascinerande att se sina barn bli stora och självgående. Ja, det är faktiskt minst lika roligt som när de lärde sig gå.
Men - mer ljuddämpande tyger kan komma att behövas i studentrummet - hosta rullar lätt runt.
Hon får väl täcka väggen med äggkartonger...eller köpa öronproppar till grannarna.
Eller förse sig med mängder av böcker.... de kan ju göra nytta även på andra sätt än att vara ljuddämpare.
äggkartonger? böcker? det är inte jag som är mest högljudd i den här korridoren
För min del tänker jag på den som finns inne I rummet. Fast det allra bästa vore ju om hostan försvann. Och egentligen är det mest mammors oro över något som man inte rår på. Man vill ju kunna hjälpa allt, blåsa, sätta på plåster och så ska allt vara bra. Men så ser ju inte alltid verkligheten ut. Och då kan man behöva gömma sig bakom blå gosestaffar, äggkartonger och bokväggar.
