Trollmamman

I vardagslivet inser man gång på gång att det är pengarna som styr människors förutsättningar. I mitt arbete med människor med funktionshinder möter jag hela tiden olika regelverk och bestämmelser som låter bra, men som på olika sätt undermineras av verkligheten. Vi pratar så vackert om människors behov och vi har etiska riktlinjer som vi ska förhålla oss till. Men sedan kommer pratet om beställar-och-utförarverksamhet, ekonomiska förutsättningar och vad som är vårt "uppdrag". Och då kan den enskildas behov försvinna i bakgrunden. Det känns som en evig balansgång på slak lina, där det gäller att försöka sträva efter att den enskilde brukaren ändå får det så bra som möjligt, hitta det för brukaren minst dåliga alternativet. Ibland får man ställa upp på åtgärder som egentligen inte är helt okej, men om man håller fast vid det som vore bäst för den enskilde utan hänsyn tagen till t ex de ekonomiska förutsättningarna, så är det ändå den enskilde brukaren som kommer att förlora i det långa loppet. Självklart måste vi inse de ekonomiska ramarna, men det känns lite visset när det är de som fullständigt styr över vård och omsorg. När det är personer med ekonomiskt ansvar som avgör vem som kan få vilken rullstol, hur mycket hjälp någon kan behöva. Visst, det är inte alltid så nattsvart, men ibland kan tillvaron upplevas så och då kan man åtminstone behöva stöna lite.

Att just jag har en blogg var lite tungt för en del att bära. Mammor ska inte blogga, de ska göra andra saker, typ sticka och baka bullar. Och teknik är för nästa generation. Är det så? Finns det saker som man bara får göra i en viss ålder? Och vem bestämmer i så fall det? Nej, nu är det hög tid att vi bryter upp gamla invanda/förutbestämda mönster. Jag trodde att våra barn verkligen lärt sig att det inte alltid är som man förutsätter. Vissa är bra på att laga mat, andra är bra på att skruva och fixa. Och det är inte självklart att man kan säga vem som är bra på vad. På samma sätt borde det vara okej att göra saker man tycker är roligt/intressant utan att först fundera på om det är passande till ens ålder. Nå, detta får vi jobba vidare på. För jag tänker fortsätta att leta info på internet vid behov, uttrycka mina funderingar i en blogg, ha kontakt med gamla kompisar via mail, chatta med mina barn när vi är på olika ställen. Det är faktiskt helt okej!

Å andra sidan är det ju positivt att ungdomarna uttrycker sina åsikter, då går de ju att bemöta och förhålla sig till. Det som inte sägs öppet är svårare att hantera.

Men åter till kärnpunkten - hur viktigt det är att vi tillåter oss att vara den vi är och inte bara spelar någon roll som vi tror att vi förväntas vara. Och då måste vi också acceptera människors olikheter. Vi är inte färdigskapade i en fast form utan vi har alla fått en fri vilja och ett ansvar att ta hand om den som är "jag själv". Och då kan man inte alltid bestämma vad andra människor bör göra, tycka om, vara intresserade av. Istället kan man lägga den energin på att fundera på vad man själv vill, vilka egna resurser och styrkor man har.
Det här låter oerhört egocentriskt, men det ska inte uppfattas så utan det är först när man är trygg med sig själv som man kan vara en resurs för andra. En person som hela tiden håller på att kolla in vad som är okej och accepterat av andra är fullt upptagen med det. Så ibland kan det vara hög tid att vara hög tid att vara rädd om sig själv just för att man faktiskt ska kunna vara till stöd för andra.
Oj, så djupt detta blev. Det var inte riktigt meningen, men det kanske behövdes. Det är så mycket vi tar för givet, så mycket vi säger utan att tänka på varför...