Inte min favoritplats i världen...
Detta är INTE min favoritplats i världen. Men jag är tvungen att besöka den ibland, för att köpa och hämta ut den medicin min dotter behöver för att må någorlunda hanterbart. Man vill ju tro att det är en serviceinrättning som tillkommit för att de kunder, som likt min dotter, är i behov av medicin ska kunna få tillgång till den på ett säkert och smidigt sätt. Eller är det så att apoteket finns till i första hand för att ett antal apotekstjänstemän ska ha en arbetsplats att gå till? Ibland undrar jag. Och det är en låååååång historia, som jag inte fördjupa mig i just idag.
MEN idag har jag haft ett bra apoteksbesök, förhoppningsvis det sista innan dotter flyttar ut. Rätt kvinna fanns på plats, idel samförstånd och serviceanda. Tillräckligt med medicin med hem i grön plastpåse för att några veckor till förhoppningsvis ska flyta. Inga kommentarer om priser, mängder, doser, fullmakter och jag behöver inte känna att jag står med mössan i handen och tackar och bockar goa staten för att jag i djupaste nåd får hämta ut den medicin vi egentligen helst skulle slippa och åtminstone har betalat en del skatt för att delfinansiera.
Jag vet att jag delar denna känsla med andra, om än i olika varianter och omfattning. Det gör att det inte känns lika ensamt, men å andra sidan kan jag egentligen inte begripa varför just apoteket ska uppfattas som en sådan oroshärd och stressmoment, när det egentligen borde finnas mycket annat att oroa sig för när man lever sitt liv i närheten av en kronisk sjukdom....
Så idag är det faktiskt en bra dag på apoteksfronten.
Hurra för att det fungerar som ska fungera! Och lika förvånad blir man varje gång det händer och funderar på om det är läge att köpa en trisslott också, när man ändå har sånt flyt...
Skönt. Ibland drabbas man ju av rena skräckbemötanden i stil med; "du vet att den här medicinen kan hämma ditt sexliv"
Det är just sådant som känns så bra när alla andra bakom i kön på det lilla landsortsapoteket får reda på.
Vi har en annat apoteksminne (om än gammalt idag):
När dottern första gången fick slemlösande medicin i brus, dvs blandas i lite vatten, så insåg jag en viss svårighet att få i henne detta 2-3 ggr/dag för en framtid jag inte kunde överblicka. Men eftersom vi hade student hemma och därmed en del cider, som hon gärna ville ha, så insåg jag spontant mutans möjlighet och det slank ur mig. "Åh, det kommer att gå åt mycket cider till dessa tabletter!" Varvid apotekstanten tittade strängt på mig och sa att de självklart skulle lösas upp i vatten! Nå, det landsortsapotek vi nyttjade då ibland (i undantagsfall) hade rätt låg nyttjandegrad, så ingen annan hörde, men vi har haft gräsligt kul åt det många gånger efteråt. Ävenså dotter som har en go humor, när det passar. Och vi slapp anmälan till typ barnavårdsnämnden för langning till minderårig...
Trollmamman; haha Ja, jag hade inte kommit undan utan en anmälan om jag kläckt samma kommentar.
Samma sommar tyckte vi föräldrar att det kanske (trots allt) inte var så nyttigt med cider (2,25), men dotter var envis och dessutom bjöd ju alla runt omkring oss sina och alla andras barn på cider. Vi föll till föga så tillvida att vi sa till henne att då fick hon väl fråga sin läkare om det var okej att dricka lite cider, inte minst med tanke på all hennes medicinering. Doktorn svarade glatt att det kan väl aldrig skada (det handlade ju inte om några mängder). Och då står man där som förälder och har liksom inga argument kvar. Vi satt ju då i en situaiton när det var så mycket vi måste tvinga henne till, så att förbjuda något hon faktiskt ville ha var icke så lätt. Men idag är hon ju vuxen och hon har inte blivit någon vanedrickare av det, är nog det måttligaste av våra stora barn, så det verkar inte ha skadat henne, snarare har det och mycket annat av hennes upplevelser gett henne den erfarenheten att själv (oftast) styra vad hon orkar och klarar. Debatten om ungdomar och alkohol är inte enkel.
Och jag tackar för att du påminde mig, i går skulle sonon hämta ut ögondroppar, och jag förklarade att eftersom han fyllt 18 måste han hämta själv och ha leg med sig. Detta leg som han inte riktigt fattade vitsen med för någon månad sen. Dom påpekade särskilt för honom att om det blev något över skull han lämna tillbaka det. Jag förklarade att dom vill destruera på miljövänligt sätt. Men han bara tittade och sa 'och hela Kina då?'. Ja ja.
Tage Damielsson har skrivit någonting om vattendroppar som bildar en älv... Kommer inte ihåg mer exakt nu, ska leta mer - sen. Men det går iallafall ut på att varje liten del tillsammans med andra små delar kan tillsammans bli en stor helhet. Oh, detta låter rörigt. Men hur som - om var och en drar sitt lilla strå till stacken så kan vi hjälpas åt. Jo, och visst motarbetas mångas insatser till källsortering av Kina m fl, men om vi ger upp - hur skulle det bli då? Så det är bara att fortsätta att bära sin lilla returpåse till apoteket med jämna mellanrum, eller uttjänta batterier till batteriholken osv osv... Det blir iallafall några saker som inte hamnar på fel ställe. Tålamod...
