Trollmamman

Yngste sonen har fått sin första (större) idrottsskada - schlatterknä. Under knäskålen har han liksom ett extraknä. Han är inte först med det hemma hos oss, en av storebröderna har också erfarenhet av detta. Men han tycker mycket synd om sig själv, och det gör vi föräldrar också, känner med honom. Avslutningen på sommarens friidrottssäsong, troligen också vintersäsongen samt eventuellt en del av hans danssäsong, inte minst efterlängtad streetdanskurs har just flugit iväg bort mot horisonten. Tungt för en liten människa. Och han har ont, men kryckor hjälper upp lite. Samtidigt är det bara ett knä i ett helt livsperspektiv.
Bara att ta nya tag. Ska försöka hitta tid hos någon som kan idrottsknän eller så, som kan ge råd, inte minst hur man håller igång under tiden och hur han kommer tillbaka. För att röra sig är hans livsnerv. Studsmattan ute kommer att känna sig så ensam och vilsen. Måhända jag får gå ut och studsa lite så att den får sällskap någon gång emellanåt?