Kvinnor kan...
Idag har jag och en av döttrarna gått en stadsvandring på temat Kvinnor som kunde. Och den bestående känslan är att kvinnorna definierades via männen, som någon mans dotter, änka, ogift. På grund av försörjningsbörda eftersom hon inte hade någon man som försörjde henne så måste hon hitta något sätt att få in pengar. Då ofta genom att starta bageri eller kafé. Extremt förenklat, men... Jag VET att historien såg ut så, men måste vi också beskriva den så. Har vi inte kommit längre idag än att kvinnan enbart existerar i förhållande till mannen? Finns inte kvinnan i sig själv? Kan vi faktiskt till och med förtydliga kvinnan som egen person genom att försöka att inte i första hand definiera henne i förhållande till mannen? Det är inte så att jag menar att männen inte i sig har ett existensberättigande, inte alls på något sätt. Utan bara det att vi är tillräckliga, men också komplementära. Ingen existerar för den andres skull eller på den andres villkor. Vi är oss själva nog. Nu tror säkert någon att jag tycker att vi kan klara oss utan männen. Det menar jag absolut inte! Visst behöver vi varandra, men på fullständigt lika villkor.
Det är min absoluta övertygelse att total jämställdhet uppnår vi först när vi inte måste könskvotera, mäta upp hälften till männen och hälften till kvinnorna. Utan när vi ser på vars och ens förmåga och kapacitet. Sedan kan ju könet i sig vara en resurs bland alla mina andra kvaliteter. Det är klart att på en arbetsplats där det bara finns kvinnor och män kan den sociala miljön bli annorlunda än om det bara är kvinnor. Å andra sidan, en kvinnoarbetsplats där man släpper in EN man kan bli fullständigt kaosartad (tuppen i hönsgården).
Men ändå, jag vill inte bli definierad utifrån att vara någons fru, dotter etc. Möjligen som en kompletterande upplysning, för det kan visst behövas. Liksom min man kan definieras utifrån att vara gift med mig.
Visst fanns det andra kvinnor i vår lilla stad också, som fotografen och hotellmadamen, men på något sätt låg liksom känslan kvar. Att man definieras utifrån männen i omgivningen...
VI har nog en bit kvar innan vi uppnår total jämställdhet utifrån min utopi. När vi kan se var och en som i första hand människa och varken måste bevaka könstillhörighet eller definiera kvinnor utifrån hur de förhåller sig till männen i omgivningen.
Men jag har lärt mig en bra bit till om den stad vi valt att bo i.
[Fredrika Bremer, en kvinna som kunde, om än inte i vår lilla stad]
Det är min absoluta övertygelse att total jämställdhet uppnår vi först när vi inte måste könskvotera, mäta upp hälften till männen och hälften till kvinnorna. Utan när vi ser på vars och ens förmåga och kapacitet. Sedan kan ju könet i sig vara en resurs bland alla mina andra kvaliteter. Det är klart att på en arbetsplats där det bara finns kvinnor och män kan den sociala miljön bli annorlunda än om det bara är kvinnor. Å andra sidan, en kvinnoarbetsplats där man släpper in EN man kan bli fullständigt kaosartad (tuppen i hönsgården).
Men ändå, jag vill inte bli definierad utifrån att vara någons fru, dotter etc. Möjligen som en kompletterande upplysning, för det kan visst behövas. Liksom min man kan definieras utifrån att vara gift med mig.
Visst fanns det andra kvinnor i vår lilla stad också, som fotografen och hotellmadamen, men på något sätt låg liksom känslan kvar. Att man definieras utifrån männen i omgivningen...
VI har nog en bit kvar innan vi uppnår total jämställdhet utifrån min utopi. När vi kan se var och en som i första hand människa och varken måste bevaka könstillhörighet eller definiera kvinnor utifrån hur de förhåller sig till männen i omgivningen.
Men jag har lärt mig en bra bit till om den stad vi valt att bo i.
[Fredrika Bremer, en kvinna som kunde, om än inte i vår lilla stad]
Kommentarer
Trackback
