Trollmamman

När man arbetar med att ge människor hjälp och stöd, men också när man arbetar med lärande handlar det många gånger om att två företeelser ska förenas.
Eleven/den som lär kontra det som ska läras
Brukaren/patienten kontra rullstolen
Det lilla barnet kontra olika förmågor
Barnkören kontra sångstycket
Patienten/brukaren kontra träningsprogrammet
Den rullstolsburne kontra bostaden
Pianoeleven kontra musikstycket

Listan kan göras mycket läääääängre...., men jag hoppas att ni fått en bild.

Vad gör man då när dessa företeelser/"motparter" inte innebär en perfekt matchning?
Det eleven förväntas lära är alldeles för svårt?
Patienten är kortväxt - de rullstolar som finns tillgängliga har extra sittdjup
Barnet har inte kommit så långt i sin utveckling än. Den förväntade förmågan kanske är att lära sig gå, men barnet kan inte stödja på benen än?
Sångstycket är komplicerat och tar mycket tid att lära in - barnkörlägret har ett visst antal timmar till sitt förfogande.
Patienten behöver öva upp rörligheten i handen - rehabiliteraren har ett nytt, fint träningsprogram för axlarna.
Dörröppningarna i lägenheten är för smala för att ta sig igenom med rullstol.
Musikstycket är ett enkelt klassiskt stycke, pianoeleven gillar jazzmusik och vill ha svåra utmaningar.

Små exempel - och kanske negativt färgade - jovisst, men en bild av tillvaron? Hur ska man få olika företeelser att passa ihop? När man sätter upp det så här så kanske det kan tyckas självklart? Å andra sidan kan man tycka att det är bra med utmaningar. Men hur mycket utmaningar klarar man innan man ger upp?

Det är här som Kirkegaard och Vygotsky kan bli användbara när det gäller lärande. Vad är rätt nivå? Vad är på gång? Var är elevens proximala utvecklingszon? När behöver målet vara uppnått, dvs hur mycket tid har vi på oss?